En del av min vardag

Underbara lillebror fyller idag 25 år, är det nu jag ska känna mig gammal? Det känns ju inte ens som att jag passerat 20 års gränsen ännu, snacka om att vara efter!! Men det bjuder ja på-man är ju inte äldre än vad man känner sig har jag hört!! Hihi! Det är ändå lite märkligt att man alltid blir tagen för någon betydligt yngre, kanske kommer jag vara tacksam över det när jag är äldre? Men helt ärligt, nu skiter ja blankt i vilket :P Tänker mkt på änglar, de vackra änglarna som lämnat jordelivet! Saknaden skriker i mig, hör ni?

Oj vad tiden går. Det va ett tag sedan jag uppdaterade här-varför? Ja, säg det. Det har varit mycket, väldigt mycket! Men nu har solen börjat titta fram, våren är på väg och kanske kan man komma ur även denna vinter dvala snart? Tar man bara ett steg i taget och inte försöker hasta iväg så man snubblar över sina egna ivriga fötter, så ska det nog gå bra! Denna dagen började med att jag gav upp försöken att sömnad om vid 05.30, gick i stället upp och fick ett ryck-skurade ur ugnen och spisen både på och bakom. Skurade ur kylen och tog ut lådor och hyllor för att diska dem, ah, ja är så redig!! Runt 9.30 Plockade ja väskan full med papper och pyssel och tog turbo (????) cykeln bortåt vägen för en pysselförmiddag. Det är jäkla inte lätt att pyssla ihop ngt när fantasin är torrare än Saharas öken, men ja klippte o klistrade lite, efter 2 timmar och 2 koppar kaffe hade ja åstakommit ett halvt grattis-kort, ja de är då bättre än ingenting alls :) Sen va de till att hoppa upp på hojen o trampa vidare, har ni cyklat i extrem motvind o något som känns som tornadestormar? DONT TRY IT!! trodde tametusan att ja skulle blåsa omkull! Helt galet!! Men solen skiner och himlen är blå, inte ska man väl klaga då? Snart är det ju dags för första mjukglassen för året! Mums! Längtar efter att kunna kasta undan min extremt utslitna och fula vinterjacka nu! Längtar efter "ingen-jacka-alls-väder"! Denna våren, denna sommaren, hösten, vintern, året, livet! Jag är så ledsen att du inte hade kraft nog att stanna kvar och uppleva det! Försöker le och känna alla skratt du gav mig, vilken härlig människa du va! Till och med när din lekande hund högg mig i ändan så skrattade jag-visst gjorde det ont, ont som satan. Men ja va så inne i vårt skrattande då, så inne i våra galenskaper! HUNDEN KATTEN KLASSEN!! och kanske kommer hipp hipp aldrig mer vara så roande, som det en gång va. Tre ord som användes för att mota bort lite negativa tankar, framkalla leenden och för stunden lätta upp lite i sinnet-Hunden Katten Glassen! Och saknaden, chocken och faktumet av verkligheten är inte riktigt nådigt. Tårar som skriker; hur kunde det få bli såhär! Föralltid nära, frid!

Jag är lite ledsen mina vänner, har varit så dålig på att uppdatera här och jag ser ändå att det är ett par få som faktiskt verkar titta in här lite då och då! Tack för att ni ens tar er tiden att trilla in en runda! Jag ska åter försöka mig på att uppdatera lite oftare än ungefär var tredje månad, men ibland finns det inget att berätta.Eller så har man inte orden att berätta det som finns. Knasigt är det.

 Jag har nog inte mycket att berätta idag heller är jag rädd, försöker fånga tag i framtiden som jag är på väg mot.Det är lite knepigt att hitta en plats i vagnen, men tåget är i rullning och jag har en plats bokad.

 Kanske är det denna hösten då allt händer?

 Dagens varma tankar sänder jag till de som finns omkring mig.

Till de som har en plats i mitt hjärta.

Och framförallt till mina syskon, de vackraste i världen!

Jag är så bra på att uppdatera, jag vet.

Dagarna rusar iväg, samtidigt som det känns som att tiden står still. Det är inte riktigt logiskt det där. Men jag antar att det bara är att åka med, hoppas på det bästa! Som en bergochdalbana - på med bältet!

Komvux strular med mina betyg och det gör mig jäkligt irriterad. vore ju fint om det inte kändes som att de motarbetar mig. GAH! jag har tametusan gjortså gott jag har kunnat, sabba det inteför mig nu tacK!!!!

det är så mycket tragik i varje dag. så mycket som inte får hända egentligen händer hela tiden. Jag känner mig alldeles handfallen och maktlös över det som sker..

Och det kan göra så ont...

 Idag är det dags, systeryster ska på bal och jag längtar så efter att få se henne o den vackra klänningen hon köpt. Hur hon ska lyckas gå, än mindre dansa, i de höga klackar hon valt att spatsera i går dock bortom mitt förstånd. Men vad vet jag om det, då de högsta skor jag äger förmodligen är mina rosa foppa-wannabee-pjucks? :P

 Erikas klänning är inte sådär "extrem" med volanger och puffar och allt. Menar inte att det skulle vara fult med volanger, men jag tycker att det många gånger är charmigare, och framförallt mer personligt, att hitta skönheten i det  enkla. För det vackraste sitter inte i de kläder man har på sig, eller i de färger man spacklar på sig, skönheten sitter inuti, i det där som man inte kan "klä upp" för en kväll. Och fastän inte Erika kanske själv skulle hålla med, så ser jag hennes skönhet stråla. Under dygnets alla timmar, under årets alla dagar. Om hon så skulle gå i en svart sopsäck på balen, skulle hennes värme och inneboende skönhet vara det man fastnar vid, det som SYNS! Jag tror att hon och hennes kavalje Johan kommer att vara helt fantastiska. =)

 Har idag tillbringat tid med andra syster, Ellen. Hennes tre "små" kattpojkar har idag fått offra sina "manligheter" idag. Stackarna dreglade som bara den (eller grät som ellen tyckte) när vi skulle hämta dem. Då va det inte mycket med dem! Tur att narkosen går ur kroppen hyfsat fort och att de snart är pigga igen. Jag har verkligen en alldeles alldeles underbar syster. Jag ler ända in i själen när vi gör saker ihop.

 Jag undrar hur jag kunde ha sån tur att jag fick världens absolut bästa småsyskon. Tre människor som jag älskar mer än allt annat! De utgör de största byggstenarna i mitt liv. De sätter verkligen guldkant på vardagen, bara att de finns. <3

sen blir det en pärs

men jag biter ihop

(för det är väl det man har tänder till?)

Grattis vännen på födelsedagen, du aldrig fick uppleva.

Saknad

 När jag blir stor vill jag vara med och förändra, jag vill göra skillnad i det som jag tycker är "fel". Jag vill vara en pusselbit i något större, jag vill hjälpa och känna att det jag gör faktiskt spelar roll - gör skillnad. För många, för någon, här och nu, i långa loppet. Jag vill bara känna att jag Gör skillnad, att jag Kan förändra och vara med i utvecklingen av livet, världen, framtiden. När jag blir stor ska jag spela roll!

 Återigen har jag fastnat i det där extreeeeemt allvarliga problemet med kläder. Skulle verkligen behöva en massa nytt då min garderbob till största delen faktiskt består av urtvättat, tjockt och mörkt. Men vart ska man få dessa pengar ifrån? Borde man inte få kläder från affärerna - gratis? Kanske som en muta, att om jag inte ska gå runt naken på stan, så behöver jag - för allas trevnad - nya kläder! GIMME!! Eller vad vet jag? Verkar ju inte riktigt vara så det funkar :P Har iofs inte testat att gå genom stan naken, men skulle gissa att jag inte ens hinner in i en affär för att erbjuda dem att ge mig kläder innan det är klippt :P Kanske är lika bra att låta bli, går hellre i mina goa, om än ganska sletna, mjukiskläder ett tag till :)

 Dock skulle jag ju behöva inskaffa något lite finare till syster ysters student, skulle även behöva ett par skor. kan visst tänka mig att leta upp en klänning, men det blir himlans mycket svårare med skor, högklackat går bort, svårt med sandaler. Kan man gå i rosa, alternativt gröna foppatofflor mån tro?

 Katterna har helt fått fnatt, nu har de tametusan bara några dagar på sig, sen är faktiskt de berömda katt-månaderna över, då måste de väl ändå sluta skrika?? Nu har de hållt på konstant i ett par dagar igen, de började så fint i februari/mars någon gång. Sen va de lite lugna och fick bara små "attacker"/"infall" av pilskhet. Men nu har de varit rull rulle igen! Antar att jag får skylla mig själv när jag inte har kastrerat dem. Men Hu! Ändå, det är helt galet jobbigt att bo i detta skrikande. Men kliar man dem vid svansen så övergår skrikandet till kurrande, iaf för stunden. Dock svårt att klia två katter samtidigt som man har massa annat att sköta. SOm att sova tillexempel. Men va fasen, jag ska inte klaga, sova får jag göra när jag blir gammal! :P

 Undrar varför jag sitter inne när det är så fint väder ute? Kanske blir det kvällsmat ute i det gröna? Vi får la se! So long trogna (eller minder trogna?) läsare! :)

 Ibland slås man av den där känslan av maktlöshet, av att liksom kasta sig ut efter någon för att grabba tag och mötas av motvilja, bli bortputtad. Undanskuffad och nonchalerad. Jag tror mig inte veta bäst, men jag tror mig vara övertygad om att det finns något annat än det jag möts av. Och jag tänker inte ge upp, en del kamper måste bara tas, för min skull men denna gången kanske främst för de jag älskar!

 Har även idag fått höra (igen) hur jäkla dåligt vården (inte alla, nej verkligen inte alla och inte överallt!) hanterar och bemöter människor med psykiska problem, och deras anhöriga som står helt handfallna för det som händer. I detta fallet va det en läkare inom den somatiska vården som anklagat en mamma för hennes dotters mående och beteende - skällt ut henne efter noter! Mamman hade kommit till akuten och fick för första gången "se" dotterns beteende, vilken smärta. Stiga in i akutens nästan obehagliga atmosfär, se sin dotter i ett ganska mörkt tillstånd. Till råga på detta bli utskälld av ansvarig läkare. Dottern va myndig, hade flyttat hemifrån och hade sedan länge kämpat hårt för att stänga världen ute, stänga mamman och familjen ute. Detta va första gången hon tillåtit sjukvården att kontakta någon anhörig och bemötandet hade tyvärr väldigt stor betydelse för framtiden, då mamman fick sår inuti som hela tiden skaver, sår av skuld och skam som hon inte va förtjänt av, och dottern vars redan fruktansvärda upplevelser från vården tappade ännu mer tillit till de människor som säger sig kunna hjälpa. Ja det är så man blir mörkrädd, varesig man jobbar inom psykiatrin, somatiken, eller ja, all form av arbete då man kommer i kontakt med människor borde man ha tillgång till åtminstonde LITE förmåga att kunna bemöta utan att kränka! Men tyvärr, överallt kan man stöta på dessa, givetvis finns det - som tur är - även de som är väldigt proffsiga och bra i hanterande och bemötande av andra människor. Men tyvärr är antalet, vars kommentarer och agerande snarare tryker ner människor, alldeles för stor. Jag undrar; tappar man sitt eget värde när man hamnar i den beroendeposition som man faktiskt är i när man söker sig till vården? Jag känner lite att det ibland handlar om att sparka på den som redan ligger ner. För kan man inte SE det som gör ont, då tar man upp tid. Kan man inte läsa i en bok precis hur man ska behandla just den här patienten, då är denne inte värd att ens lägga tid på. Så många människor som förlorat sitt hopp, sin tro på sveriges vård, så mycket en enda mening kan göra, förstöra! Vård, vad är det? Vad betyder det för oss alla, för var och en? Ibland känns det som ett maktspel, ibland som att spela roulette. Söker du vård vid en tidpunkt kan du få hur bra stöd och bemötande som helst, bara en halvtimme senare så kanske du hade fått träffa personal med en helt annan anda, en helt annan attityd. Och hur ska man veta innan? Om man bryter benet, om man får svininfluensan eller kanske själen värker. Vart kan man vända sig egentligen, när rädslan för förnedring och kränkningar hela tiden finns. Jag begär inga läkare, sköterskor, vårdare etc med svar på alla problem, men jag kräver faktiskt att varje människa ska bli behandlad med den värdighet och den respekt man faktiskt är värd!

 Jag kan bara tala för mig själv, och idag är jag kanske lite extra taggad. Men jag står för det jag skriver, jag står för det jag tycker. Jag menar inte att dra alla över en och samma kam, för nog har jag träffat människor inom vården som verkligen visat mig den respekt jag har som människa, som den jag är. De finns de oxå. Och de ska ha ros för deras arbete och deras engagemang, deras mänsklighet! Deras tillgång till bemötande. Både av patienter och anhöriga. Kanske kan människan någongång bli så pass utvecklad att man kan lära sig av varandra?!

 Idag har bitterheten kanske slagit sig fast lite inuti. Men jag vägrar att acceptera att människor blir behandlade som råttor eller som maskiner. Det finns inga instruktionsböcker för hur man behandlar, bemöter andra människor - jag skulle snarare villa kalla det sunt förnuft! Och det är det många som saknar!