Nej jag har inte gett upp bloggen, men det har varit så mkt, och är fortfarande, att jag inte haft ro att sätta mig ner och skriva. Så mkt annat jag borde ha gjort men inte gjort.Så att jag inte haft tid kan jag inte säga, men ro, bristen på ro. Det är nog närmast sanningen.

 Vissa dagar inser man vad som verkligen betyder något. Det spelar egentligen ingen roll om solen lyser (även om det är trevligt när den gör det), om favoritlaget vinner (men heja heja!) eller om tvn visar något av värde.Det spelar ingen  roll om jag är rik som ett troll eller fattig som en liten råtta. Vad som spelar roll är att jag har människor runt mig som jag älskar, som jag bryr mig om. Som bryr sig om mig. Jag behöver ingen sol när jag värms av kärlek, jag kommer alltid vara en vinnare och rikast av dem alla, så länge jag in te glömmer bort, de jag håller av, de som får mitt hjärta att slå. Jag bryr mig inte om ifall jag inte passar in i alla tillställningar, sammanhang, "grupper". För det finns de människor som jag faktiskt passar ihop med, som jag faktiskt hör ihop med. Som pusselbitar! Pusselbitar som inte kan ersättas! Aldrig någonsin.

 Ibland för man ta beslut, tuffa beslut, för att förändra nuet, dået, senet. Framtiden är mitt mål och jag backar inte för att nå dit. "Det är min tur nu, vinden har vänt". Kanske är det återigen så att styrkan ligger i insikten? Att framtiden väntar bakom nästa tuffa beslut, nästa egna val. Iallafall tror jag att det för mig en bit på vägen. Sen är jag fullt införstådd med att vägen är lång, men jag ger inte upp, jag är en seg jäkel. Tvivlet finns där, skulle jag säga ngt annat skulle jag ljuga, men jag har en vilja som är stark. Endast med viljan kan jag inte förändra allt, men det är förutsättningen för mycket av det jag tampas med. Och för varje steg jag tar, kommer jag ett steg närmare. Är så tacksam för de som finns där vid sidan om och stöttar, förjobbet måste jag göra själv,men även hjältar behöver suport. Och jag är inte ens någon hjälte.Men jag kan bli, med hjälp från mina "livlinor" kan jag rädda det jag är rädd för att förlora. Det bor en kämpe i oss alla, min är inställd på vinst.  Vad det än krävs utav mig, så tänker jag gå ur den här soppan med flaggan i topp, huvudet högt och med ett värdigt liv att leva! För vet ni vad, DET FINNS INGA ALTERNATIV!

Tack Hanna för en trevlig fika!

tillsammans är man mindre ensam!

 Efter en riktig jävla skit natt,milt sagt, masade jag mig upp. Höll på att somna i frukost frallan och försökte dricka kaffe för att pigga till. IDA TYCKER INTE OM KAFFE!! Fick i mig halva koppen men blev mer illamående än pigg. På dagens schema stod "Muntlig redovisning i psykologi", eftersom att jag läst kursen hemma, på distans, skulle ja bara redovisa för läraren, men det va tillräckligt enligt mig, nästan på en för mkt till och med. Men jag bet i hop och satte i gång, ämnet va Borderline, och meningen va att det skulle ta 5-10 minuter att redovisa. 40 minuter senare va vi klara! Stackars Mia som suttit ute i korridoren och väntat på mig! Men det blev en bra redovisning. Blandat med personliga erfarenheter/åsikter och fakta som jag samlat ihop. Hon va mkt nyfiken och frågade väldigt mkt, på ett sätt kändes det väldigt utlämnande, väldigt mycket "det här har du inte med att göra", men samtidigt så blev det så naturligt på något sätt. Och detslutade med att vi tillsammans satt och diskuterade. Ja det va en intressant erfarenhet måste jag säga. Roligast va nog ändå att eftersom att vi satt i ett klassrum där lamporna styrdes av sensorer så slockande de lite titt som tätt, då fick hon upp o hoppa, vifta och flänga. Det lättade ju lite på nervositeten vill jag lova, en annan sak som oxå va lite kul va att hon tyckte jag gjort ett bra jobb, jag hade skrivit VG på provet och mitt slutbetyg blir därmed VG! Det hade ja inte väntat mig, G va målet, VG är ett litet plus i kanten för mig. Nu ska jag bara ta och angripa de förskräckliga biologiböckerna så att jag kan skriva det sista provet om två veckor. Där kommer jag få kämpa ordentligt, det är ungefär hundra sidor jag ska läsa in, som jag skjuter på hela tiden, och det är så mkt ord, termer, reaktioner osv osv osv så det bara snurrar i huvudet på mig. Jag har garderat mig så att jag ska ha en möjlighet att skriva om ifall jag inte klarar det första gågen. Men jag vill så klara det! Håll tummarna för ett G! Jag behöver de poängen big time!!!

 Egentligen hade jag inte mer att skriva om, detta är vad som upptagit min mesta kraft idag! Nu ska ja strax ta en snabbtur till ÖB, ska försöka inhandla lite kattgrejer, typ större låda, jag SKA lära dem att inte skita på golvet!! Thats it!!

Tack alla som tror på mig!

 Egentligen skulle jag vilja bli arg på katten när hon kissar på golvet, MEN, denna gången kunde ja inte bli det. Hon gjorde så gott hon kunde. Jag höll på att byta sand i kattlådan, hade tagit av kanten på den och höll på att skura ur själva lådan, stackars katten kunde väl inte hålla sig och satte sig inom kanten som låg på golvet och kissade, lilla söta söra kissen, hon gjorde ju så gott hon kunde. Nu ska de bara lära sig att bajsning sker oxå i lådan. Det verkar lite svårare att få in, men jag ska köpa massa nya kattgrejer, bland annat en större låda, nu när pengarna kommer. Kanske kan det va problemet? Värt att testa! Mina små sötnosar! Fast jag tyckte inte att de va så söta i går morse när jag vaknar av att blomman i sovrumsfönstret flög i golvet och krukan krossades. Då drog jag den ena ramsan värre än den andra. Så, när pengarna landar på mitt konto ska även plåt krukor inhandlas, har även tänkt tanken att fästa krukorna på fönsterbrädan med typ häftmassa! Katterna tror ibland att de är lite smidigare än va de faktiskt är! Och de växer och växer. Och äter och äter. Och skiter och skiter. Det är som det ska va med andra ord.

 Nu är vi i mitten av November, om två veckor ska det adventpyntas och ha sig, är det bara jag som tycker att NEJ!! INTE ÄNNU!!!? Jag funderade på att g i ide ett par månader, hade passat mig utmärkt. Har ju dock lite kvar i skolan som måste fixas innan terminen är slut, så ide blir svårt, såvida ingen erbjuder sig att göra mina uppgifter? Någon?

 Nästa vecka är tanken att jag ska åka till Kalmar, och älskade syster har lovat mig att låna hennes bil. Jag älskar att köra bil, det är en sån frihet och det kräver all fokus man har, går inte att sitta och tänka på annat. Bilkörning är terapi! Hoppas vi får ihop det så tiderna passar nu, för jag ser verkligen fram emot det.

På tal om syster, hennes röst, hennes talang, hon får mig att rysa *stolt*

http://www.youtube.com/user/ellenkarlman#p/u/6/R-LKoJok1Zg

(ja, jag misslyckades med att lägga upp det direkt, så länkar bara :P)

 Thomas Di Leva spelas på Sportify. Lördagsprogrammet med kändisarna som tolkar varandras låtar har helt enkelt fått upp mina ögon för Di Leva igen, han är väldigt väldigt bra faktiskt, speciell på ett bra sätt liksom. En del låtar är faktiskt i närheten av magi.

 Katterna växer som bara den, och ändå är de fortfarande bara små. Tänk hur små de va när ja hämtade dem för ungefär sex veckor sen. Nu har de slutat kissa utanför lådan oxå, YEY! Ett mindre yey blir det ju till att någon av dem envisas med att bajsa precis utanför lådan ist. Ibland får man sitta som sällskapsdam när de ska bajsa, ja. Lite botskämda kanske... men bara lite.

 Det händer mycket i mitt liv nu, jätte mycket. och kanske är det därför som jag uppdaterar här så sällan. Man kan tycka att om det händer så mycket så borde jag ju ha massa att skriva om, och Ja, det har jag förmodligen oxå, men det är liksom för starkt, för mkt, för rörigt för att sätta ord på. Jag behöver bearbeta ihop det i mitt huvud innan jag försöker få ut det i skrivna ord. Men ha tålamod, kanske skärper jag till mig en dag och skriver lite mer, lite oftare. Än är inte undrens tid förbi! :D

 Idag fyller min mormor år, mamma berättade att hon är iväg med PRO! hihi. tycker att PRO är bra, hon har mycket med dem att göra. Det är bra! Heja!

 Satt och pratade gamla minnen innan, om månaderna som jag spenderade bakom de låsta dörrarna, eller framförallt om alla kränkningar och sår som De, Utbildade, Personalen faktiskt gett en. Det är svårt att vara utanför och förstå hur det faktiskt kan gå till, många saker har jag själv svårt att förstå, att det ens får gå till så. Saker som man borde anmält då, men hur skulle man orkat? Vem skulle trott på en? Det va inte jag som höll i nycklarna, det va inte jag som hade makten, det va inte jag som va så auktoritär så att jag kunde säga eller göra vad jag ville. Jag va där för att få hjälp, bli skyddad från mig själv. De, nej, långt i från alla, men fler än vad som borde vara tillåtet, utnytjade sin roll som Maktperson. Landstinget urtvättade kläder betydde visst att man förlorade sin rätt till att tycka och tänka, till att vara. Tystnadsplikt och respekt, ja helt enkelt medmänsklighet, borde vara prioriterat. Men tyvärr är det inte alla som har den prioriteringen.

 Detta är inte bara på låsta avdelningar, även öppenvården, behandlingscenter och allt va det kallas. De Maktmissbrukande finns överallt. Jag vet inte om de själva är medvetna om hur illa deras ord faktiskt gör, hur länge de sitter kvar och gnager i en? Jag vill inte tro att de vet det, jag vill inte tro att en människa kan njuta så utav att trampa på någon annan. MEN, jag tvivlar, jag tror att flera av dem verkligen vet. Men att det är deras sätt att sätta en på plats, visa vem det är som bestämmer. Jag tycker så illa om människor som Inte kräver respekt - alla människor är värda respekt - de människor som kräver Respekt som i Rädsla. Det finns fortfarade människor som jag går omvägar för att slippa möta. Vissa meningar borde inte ens ha blivit sagda, och alla kan säga saker i stunden som de inte menar, det har jag full förståelse för. Men när det är en vana, ett karaktäristiskt drag i ens personlighet. Beteende? Hur mycket ska man tolerera som människa, eller patient. För ni ska veta, i vissa mäniskors ögon förlorar man rättigheten till sin egen person, man upphör att vara människa, man blir endast en patient, en "sån där". Vad händer med den sk medmänskligheten?

 Ja, kanske är jag bitter. Och förvirrat rörig. Men om ni skulle vetat hela historien, om ni sett alla senarier, situationer, hört alla kränkningar både inom psykiatrin och somatrin, då kanske det vore mer förståerligt, mer sammanhängande. Nu blir till och med jag trott, men mest upprörd.

 Sätter punkt där. Det spelar ingen roll om ni förstår. Man behöver inte förstå allt.