Snart kan man inte skriva 2010 längre, vi går in i ett nytt årtionde. Och när man tänker på det så, så känns det som att man faktiskt inte riktigt hänger med. Om ett par månader blir jag 27 år, 26 låter inte så mycket, men 27 känns redan betdligt mycket äldre. Bara 3 år kvar till 30 och helt plötsligt känner jag av en antydan till "ålderskris"? Har aldrig direkt reflekterat över min ålder, det finns gånger då jag faktiskt till och med fått stanna upp, ta några sekunder på mig att tänka efter, Hur gammal är jag egentligen? Men sen, vad då? 30 är ju ingen ålder, jag har så många år kvar att leva. Kanske har jag levt 1/3 del av mitt liv nu. Vilket betyder att jag har 2/3 delar kvar. Tankarna av misslyckanden och värdelöshet letar sig in under huden, ifrågasätter mig själv; Vad har jag egentligen åstakommit? Känslan är svår att ta bort, den måste jag mera LÄRA mig att hantera, att reglera och inte styras av. Men kollar jag bakåt i tiden så är det inte bara misslyckanden. Jag har faktiskt klarat en hel del, och vem bedömmer, bestämmer, vad som är ett lyckande, eltt misslyckande? Jag tror att det är Jag som är min egen hårdaste dommare! Som barn ska man börja lära sig vad som är rätt och fel, man lär för varje dag man lever. Det som en gång etsats in i ens hjärna, speglat ens beteende är dock svårt att ändra på. Svårt men inte omöjligt. Lite som att börja om på nytt, lära om från början. Men som ett litet barn som ska lära sig gå, får man resa sig upp igen om fortsätta kämpa på även när man faller. Aldrig ge upp, fortsätta vara envis, till slut är man så pass stabil att man kan stå utan att hålla i något. Då får man sakta sakta lära sig att gå, ett steg i taget i sin egen takt. Bäst va det är så klarar man det, utan att tänka på det så gör man det per automatik. Springer runt och leker med alla andra, hör till, spelar roll, har en plats, en mening.

och snart springer jag oxå...

 Idag ligger rimfrosten så vacker utanför fönstret. Träden ser ut som hämtat ur ett vykort och jag är så tacksam ändå att jag bor i ett land som faktiskt har fyra årstider. Jag är så glad över att få vara med och se hur naturen skiftar, Vår - Sommar - Höst - Vinter. Även om man (jag!) gärna klagar på vädret, så har faktiskt varje årstid sin tjusning. Naturen är verkligen ett konstverk, ett underverk!

 Jag är tacksam över de jag älskar, de som finns runtomkring mig, de jag bryr mig om och de som bryr sig om mig - på riktigt. Jag är tacksam över de som orkar stå kvar fastän det stundtals är väldigt blåsigt runt mig, de som inte släpper taget ens de stunder då jag stretar emot. Jag är tacksam för de som inte tröttnar, de som inte ger upp, de som tror på mig och på min vilja till en förändring, viljan att leva ett värdigt liv. Tacksam för de som låter mig vara Ida, och inte hela tiden vill att jag ska vara någon annan. De som ser längre än vad som står på ett papper, eller vad som syns på min kropp. De som ser MIG! De sägs ju att de bästa vänner är de som vet allt om dig, och ändå väljer att stanna kvar (eller va det inte så?). Och jag vet, att det finns människor i min närhet som är Mina vänner, på riktigt. Som accepterar Mig! Och jag är dem evigt tacksam, utan de människor som kommit att betyda något i mitt liv, de som hållt mitt huvud ovanför ytan, hade ja aldrig tagit stegen hit. Denna dagen hade inte sett ut såhär, utan dem, utan Er! (jag tror att ni vet vilka ni är!)

Det svåraste är att acceptera

kanske till och med tycka om

sig själv

 I morgon är det självaste julafton, och nu har jag verkligen gått med den inre stressen över det så länge att jag är på bristningsgränsen, och varför? Vad är meningen med att stressa sönder sig? JULEN KOMMER ÄNDÅ! Och i övermorgon är julafton över, en dag, och all denna julångest. Det borde ändå vara lag på att de som inte vill fira jul ska inte behöva göra det. Vi har väl ändå en egen fri vilja? Men är det inte så att många säger "man får ställa upp för sina närmaste". Men ställer man verkligen upp? Gör man något bra, för någon, när man tvingar sig själv att göra ngt man inte vill? Med påklistrat leende och hela tiden rädslan över att det där värsta (fan som man redan liksom sett uppmålad på väggen) ska komma, ska hända, ska bli?! Jag kan förstå om man vill fira för barnens skull, det kan vara kul med tomtar och paket för dem. Men allt annat? och allt julande de håller på med i affärerna sen LÅNGT innan december ens börjat? Vilka vinner på det, i längden? De stressade föräldrarna, barnen som överöses med paket som de tillslut inte ens har tid att leka med, de rädda, de ensamma, de utstätta, de rika, de fattiga, de utan vänner, utan familj? Eller har det mest blivit en affärsvinning? Kraven man känner från andra, och framförallt från sig själv, är så tärande. Och jag hade inte tänkt fira i år. Jag har inte haft varken ork, tid eller råd att motivera mig, förbereda mig, fixa de saker jag velat fixa. Utan jag har blivit så fel, igen, jag åker hem till mamma och syskonen ett par timmar, jag har köpt saker som egentligen bara är till för att... Paket som är inslagna med blommigt papper då mitt julpapper va slut. Och jag känner det som en miss från min sida, det skulle blivit på ett annat sätt i år. Jag skulle hanterat denna högtid på ett annat sätt. Men nu blir det som det blir... EN ENDA DAG!!! och sen är det över.

 Snön vräker ner utanför fönstret. Det är en vit vinter vi fått, det blir en vit jul. Det är vackert när solen vågar sig fram, eller när kvällarna är klara och månen lyser upp hela staden. Det är mysigt att vara ute när kylan biter i kinderna. Kylan känns frisk.

 Drömmarna känns så långt borta, men de finns där. Jag vet att de inte är omöjliga att uppfylla, även om jag har en väldigt lång väg kvar innan jag når dem. Men jag ska dit. Jag ska fram. Ni ska få se!!!

Jag vilar pannan mot det kalla fönstrets insida

lämnar fettfläckar mot den okrossbara rutan

tre lager glas

och fastän fönsterkarmarna är fastskruvade tänkta att aldrig kunna lossas

så drar det en kall vind någonstans

de är inte helt täta

men för guds skull - de är ju okrossbara

man kan ju inte få allt

På rutan finns fläckar sedan tidigare

andra som liksom svettat in "I was here"

i ett trånande efter friheten utanför

och fastän jag kan be om att bli utlåst

jag kan gå runt huset och ställa mig nedanför fönstret

så trånar jag ändå

eftet friheten

frihet kan vara så enkel

men ingen frihet är utan ansvar

eget ansvar

och jag längtar efter den trygghet jag aldrig känt.

 Solen skiner över de vita landskapet, ibland kan även vyn utanför ett sjukhusfönster vara vackert. Som att det kallar på mig, lockar mig att gå ut, och jag ska gå ut, alldeles strax. God Morgon Världen! Det kommer små lätta flingor som sakta dalar ner mot marken, det här är början på en bra dag!

 Efter lunch ska jag ta bussen ut till fröken Marie i Alvesta, det blir trevligt! :D Va ett tag sen vi sågs nu igen, det va ännu längre sen ja va hos henne. Har ju inte varit där sen Prinsessbrölloppet i somras! Skärpning Ida!! Det blir mys iaf, härligt!

 I år har julen verkligen bara dykt upp från ingenstans, jag har verkligen inte hunnit med. Helt galet! Hur gick det till? Iaf har ja fått en del julklappar fixade, men det blir inte mkt av det i år. Det tryter på alla håll och kanter, fantasi, tid, ekonomi, ork. Men det är väl tanken som räknas ändå?! Som det verkar ska jag åka och hälsa på mamma, där la familia är samlad på julafton. Har dock konstaterat att bussarna hem därifrån går extremt dåligt.. Svårt att planera då... Dumt. Well well, ja får lösa detta på något sätt.

Jag saknar mina ord...

 Jag tar kliv på min resa varje dag. Det tar på krafterna men jag fortsätter, övertygad om att det i slutänden kommer vara värt det. Det finns ljus i mörkret!

Ett citat som jag vill ska vara ett motto;

"Va rädd om din kropp - vart ska du annars bo?"

 Och julen knackar på, fastän jag inte alls är redo eller införstådd med att den redan är här, så får jag göra det bästa av situationen. Och jag får göra det på mitt sätt.

Dagens tips; Mc Flurry Toblerone, yammi yammi! :D