Alla inlägg under mars 2011

Av Ida - 29 mars 2011 11:10

 Konstigt; Här och Nu går tiden så otroligt sakta, men när man ser tillbaka - till och med bara en vecka eller så - tycks tiden ha gått i turbo-fart. Nog är det konstigt ändå? Ibland kan jag tycka att det är så svårt att få tiden att gå; vad ska jag bara göra? Men ändå hinner jag alltid med att vara stessad över allt jag INTE hinner att göra!!! Ett av universums, kanske livets?, alla underligheter som jag aldrig kommer att förstå? Well well, så kan det vara.


 Förövrigt har jag varit i skolan idag, mitt i allt kemi/fysik prat om molekyler, spänningar, fan och hans moster, fick vi ett papper med lite frågor man skulle svara på, svaren gav antingen plus eller minus ett visst antal år, och när man svarat på alla frågor skulle man då få fram ungefär hur gammal man kommer att bli. Kan glädja (eller bedröva:P) er med att jag ska bli hela 80 år gammal. Då har jag MÅNGA år kvar på mig att uppleva och förverkliga livet. Och helt plötsligt behöver ja inte känna stress över att inte hinna med, jag har ju för fasen över femtio år på mig !! Och jag tänker bli en krutkärring och Hanna och jag ska göra ett eget "pensionärsjävlar" när vi uppnått den åldern! Så nu vet ni vad ni har att vänta! Haha!!


 Har följt en tjej via hennes blogg en väldigt lång tid nu, häromdagen fick jag beskedet om att hon inte orkat mer, hon hade tagit sitt liv. Och hur mycket man än försöker att trycka det ifrån sig, så är det omöjligt att inte beröras. Det är så hemskt, så tragiskt, så fel. 19 år och ser detta som enda utvägen. Hon va lika gammal när hon valde samma väg, så på ett sätt kan jag säga att jag förstår vad alla nära och anhöriga känner. Samtidigt så är man aldrig helt förstående när man inte är med, varit där. Alla situarioner och relationer är olika, man kan inte dra alla över en kam. Utan att gå in mycket mer på detta vill jag iaf sända varma tankar till de som nu lämnats kvar i fruktansvärd sorg och smärta. Vill oxå sända en tanke till andra sidan, Ni Fattas Oss!

 

  Jag är oerhört tacksam över mina nära och kära. Min familj och mina vänner. De som finns där i alla väder. Och jag älskar mer än ord kan förklara! Det finns så många underbara människor i världen, och jag har haft turen att träffa de allra bästa! Som KENT sjunger "Vad vore jag, utan era andetag..?"


Av Ida - 16 mars 2011 12:39

 Ju mer man tänker på det, desto konstigare blir det. Alla dessa formationer som finns i samhället, hur de uppstår och hur de bildas. Hur människor kan enas och andra kan hata varandra. Hur manipulativa och hur lättpåverkade vi är, i samspel, umgänge, vardagen med varandra. Tänk att vi alla, som i grunden är människor med exakt samma värde, har så olika syn och åsikter om saker. Jag menar absolut inte att det är fel med olika, egna åsikter. Åsikter bör man väl ha! Men, att det kan leda till de maktspel och fullbordade krig som det faktiskt gör lite överallt i världen. Inte bara i andra länder, även i sverige sker det brutala händelser som skakar om vår tillvaro ibland, men kanske är det först då de börjar komma nära inpå oss som vi först verkligen reflekterar över det?! Men isf undrar jag; hur nära inpå oss ska det behöva komma för att vi ska mer än notera det? En människa kan inte ändra en hel varld, men de finns så många som tar till drastiska åtgärder för att Skada. I en önskevärld skulle människor istället kanske gå ihop och försöka göra något för att rädda? Men samtidigt, hur ska en hel värld kunna hålla någorlunda sams, när inte ens familjer kan det?! Bråk, tjabb och sådant behöver nog finnas med oxå, överallt, men på en nivå som inte leder till allt det där - det vi läser om i tidningar, de bilder vi sett tusen gånger på tv, det som vi inte längre kanske riktigt mer reagerar på, utan bara noterar "Nu har det hänt igen...". Vet inte vad jag fick denna tanken ifrån nu, det bara slog mig. Och jag har ingen lösning, för det hade ju varit för enkelt. Men ibland kanske man behöver stanna upp och bara tänka?

 Fundera oxå en del över det som händer i Japan, denna totala naturkatastrof, alla de som drabbas, offer, anhöriga, vänner, djur, natur, Allt! Och man hör överallt att det är så mycket sådant nu. Nu har de kommit Nu nu NU! Men är det verkligen så, att allt kommit nu, de senaste tio åren? Eller kan det ha att göra med att medierna skriver mer om det nu? Givetvis, katastroferna har säkert ökat, min tro är att det mycket har med människans extrema förstörelse av vår natur, vår jord. Men jag tänker oxå att, tänk alla de små länder vi inte känner till (eller kanske det är bara jag som inte känner till?!), öar, avstickare från andra länder, samhällen, byar. Kanske sker det olika former av katastrofer där varje dag?! Är det så att det är likadant där, först när det börja komma nära oss, när det sker i den utsträckningen att det faktiskt på ett eller annat sätt kan eller kommer att beröra oss? Är mäniskan i sig så "egocentrisk", eller är det bara jag som är extremt inskränkt och ifrågasättande idag?!

 Helt ärligt, det spelar ingen roll om det är jag eller mänskligheten som ser på det ur det här, eller något annat perspektiv, kanske är det ändå viktigast att vi öppnar ögonen och ser? Denna världen är inte bara för oss, våra barn, barnbarn och barnbarns barn ska också kunna leva här. Jag hoppas på att världen utvecklas åt en mer hälsosam plats att leva på, både människans förhållande till djur och natur, samt människans förhållande till varandra.

Man kan ju alltid hoppas!


 Jag kanske fick fundera för mycket i skolan innan, därför jag halkade in i dessa tankebanor? Jag vet inte! hihi.

 Nytt spår iaf;


 Nu har det börjat småpratas om en tur till Ullared, OJ! Det va fasen inte i går jag va där. Ett tag va ja där hyfsat ofta, men nu tror jag inte ja varit där sen innan jag flyttade hemifrån och det är ju nästan 7 år sedan. Jag har ju bara hört om hur stort det har blivit, samt sett ett och annat klipp från tv serien om Ullared! Då skulle man ju ha lite pengar med sig, om man kanske skulle hitta något av intresse! Men jag tycker att det är svårt. Dels brukar de inte vara världens bästa kvalite, storlekar och former har - förr i tiden iaf:P - inte riktigt stämt överens med andra kläder! Sen blir det ju så lätt att när man väl går i en affär, där det finns SÅ MYCKET att titta på, då blir man lite blind. För mycket intryck! Och så kommer man hem med något man inte ens visste att man behövde! Men vi får se, OM det blir av så är det ju inte enbart för att handla, åka till Ullared är ju lite av en upplevelse i sig, ett nytt äventyr varje gång! Om det inte är en massa köer, då är det inte spännande på något sätt alls! :)


 Efter dessa mer eller mindre visa meningar, tänker jag nu sätta punkt för dagen! Ska dyka ner i NK-boken och försöka få lite pluggat innan en ev träff med mina fin fina systrar. Önskar er alla en trevlig SOLIG dag :D

Av Ida - 14 mars 2011 12:05

 Har avklarat promenad till möte - möte - promenad hem och lunch! Nu ska ja låta maten smälta ett tag sen ska ja försöka masa mig till gymmet! Ja, verkligen MASA mig! Det är ju så, att det tar tid att komma igång! Har inte kommit i gång ännu, tränat ett fåtal ggr men från idag ska ja försöka få till det så det blir regelbundet! Måste skärpa till mig, både kropp och själ mår bra av lite träning! ett å två kämpa på!! :P

 Tänk att tiden gått så fort, det känns som alldeles nyligen som jag spelade fotboll nästan alla dagar i veckan! Trampade på min gamla k-märkta cykel (som blev snodd - LÄMNA TILLBAKA DEN bums!!! :( ) till träningarna, och jag Älskar verkligen fotboll, Älskade att träna, att spela, att höra till och bara vara! Så mycket som tillhörde fotbollen - de underbara laget vi hade, tränare, bilresor till och från matcher, mkt kacklande (kanske främst från mig? :P ) och väldigt mycket skratt! Ändå är det nästan TIO år sedan jag slutade, TIO år sedan jag va riktigt aktiv! Har försökt komma igång efter det ett par ggr, men det har inte varit detsamma. Laget är givetvis inte kvar i samma konstallation, vårat "flicklag" va betydligt mer bekvämt för mig, än va det va att gå upp i dam-truppen, spela med de som va betydligt mkt äldre, betydligt mkt bättre, framförallt betydligt mer VINNARSKALLAR än jag. Nog för att det alltid är roligare att vinna, det ska ja inte säga ngt annat än. Men främst vill jag spela för att det är Kul! Träna för att jag Älskade det! Vill inte ta det på blodigt allvar, då förlorar det lite charmen för mig. Det blev aldrig bra för mig i damlaget, jag hittade inte min roll där. Givetvis va det en massa andra faktorer som spelade in oxå, men hur som; JAG SAKNAR DET!

Fotbollen va en del av mitt liv, en del, ett minne, som ja aldrig kommer släppa.

 Fotbollen va min trygghet, en tillflyktsplats, där kunde ja vara Ida.n En del i gänget. Kanske inte så konstigt att jag saknar det så!?


 Det är mycket som snurrar i skallen på en liten förvirrad Mig nu, I maj ska jag ha läst klart NK B kursen. Vilket betyder att jag har ordnat till behörigheten att söka till universitet/högskolor och så. Vilket känns som att det va fasen på tiden, tog ju trots allt studenten för ÅTTA år sedan. Men det är ett faktum, jag har försökt tidigare, men det va inte rätt tid då. Nu va jag mogen för det, nu va det dags! Så nu (under förutsättning att jag klarar NK kursen) är frågan; vad vill jag bli när jag blir stor? Det finns ju så mycket jag vill göra! Egentligen. Men så är det ju en hel del saker som jag behöver ta hänsyn till (främst mig själv...). Och tyvärr så är mitt snitt-betyg väldigt lågt, även att jag nu förhoppningsvis ordnat min behörighet så är mina betyg inte tillräckligt höga för att ja ska komma in på så många program. Men, jag ska söka! Jag kan ju inte få mer än ett nej. Det viktiga i allt det här är ju ändå; jag är på rätt väg, åt rätt håll! Och även om det tagit och kommer att ta ännu en lång tid innan jag är helt och hållet i balans, så står ja upp, jag trampar på. Jag GÅR! And I Will Never Ever Give Up! Jag har drömmar att uppfylla! Ett liv att leva!

 Visst, ja kan ångra så mycket i mitt liv, så många val, så mycket jag gjort och inte gjort. Men det tar mig ingenstans att vara bitter över det som varit (fastän känslan givetvis dyker upp), nu är det HÄR som gäller. Jag kan inte förändra det som varit, men jag kan forma det som kommer. Framtiden är Min!


 Nu har hon gått in i vecka 25 på graviditeten, magen växer och det rör sig inuti. Hon sa att hon va mindre nu än under senaste graviditeten, Kanske blir det ingen 5 kg bäbis då ändå?! Jag önskar att jag kunde vara med mer, kunna följa mer på nära håll, finnas till hands och vara en del! Men jag gör vad jag kan! Snart ska jag träffa dem, henne, tösabiten och Magen! I sommar hoppas jag kunna tillbringa mycket tid med dem, allihopa!


En vacker dag är den min tur!

Av Ida - 11 mars 2011 21:16

 Sol, jag har värmts av solen idag! i och för sig så attackerades vi av någon form av snöblandat regnsnöslask, men dagen började med solsken och klarblå himel iaf! Och det va helt klart vårsol, den värmde! Härligt! Stod på busshållplatsen och NJÖT! det känns som att det är väldigt länge sedan jag stått på en busshållplats utan att hålla på att förfrysa! Mer sådana dagar önskas! Nu eller med detsamma! :)


 Har varit en lång dag och jag räknar med ordentligt med återhåmtande sömn i natt! Om inte katterna tänker riva hela inredningen! De har löst mysteriet med hur man kommer upp på hyllorna på väggen - där det mesta är väldigt kross-vänligt! Sedan igår har vi haft ett par brottningsmatcher (?) och sura miner här - tamesusan så tjurig både katter och jag kan bli! Vi fräser och har oss alla tre! Men hoppas att de vill sova när jag vill sova sen, så det blir lite husefrid! :D


 Konstaterar; ABBA är ett av världshistoriens musikunder! Glodde på mamma mia i går och ikväll har de abba-tema på lets dance som jag har på någonstans i perferin! Det är sån feelgood som landar i maggropen när man lyssnar på det!


 Igår va jag på teater, syster Erika hade uppspel med skol-teatern, hon är helt otroligt duktig och jag är så gräsligt blödig så ja höll ju på att bryta ut i tårar av stolthet redan INNAN vi ens gick in i salen! Helt galet! Hon agerar verkligen proffessionellt (lite många dubbla bokstäver där va?), och, ilska är hon en jäkel på att visa. De va duktiga alla tre skådisarna och jag rycktes verkligen med! KANON!


 Jag har verkligen världens absolut bästa småsyskon! Och det känns ju helt overkligt hur stora de har blivit. DE VÄXER! BLIR ÄLDRE! BLIR VUXNA!! (fast, för mig kommer de alltid att vara barn ;) hihi) Jag är Älst, och jag är Minst! Det är många år sedan de växte förbi mig, undra vad det är för gener jag fått? Halva gener? :) Mormors gener kanske?


Jag tror på förändring

på att ett frö kan gro

 på de mest otippade ställen

jag tror på framtiden

Jag Tror På Livet!

Skapa flashcards