Senaste inläggen

Av Ida - 20 juni 2011 16:44

Jag är så bra på att uppdatera, jag vet.


Dagarna rusar iväg, samtidigt som det känns som att tiden står still. Det är inte riktigt logiskt det där. Men jag antar att det bara är att åka med, hoppas på det bästa! Som en bergochdalbana - på med bältet!


Komvux strular med mina betyg och det gör mig jäkligt irriterad. vore ju fint om det inte kändes som att de motarbetar mig. GAH! jag har tametusan gjortså gott jag har kunnat, sabba det inteför mig nu tacK!!!!


det är så mycket tragik i varje dag. så mycket som inte får hända egentligen händer hela tiden. Jag känner mig alldeles handfallen och maktlös över det som sker..

Och det kan göra så ont...

Av Ida - 3 juni 2011 14:13

 Idag är det dags, systeryster ska på bal och jag längtar så efter att få se henne o den vackra klänningen hon köpt. Hur hon ska lyckas gå, än mindre dansa, i de höga klackar hon valt att spatsera i går dock bortom mitt förstånd. Men vad vet jag om det, då de högsta skor jag äger förmodligen är mina rosa foppa-wannabee-pjucks? :P

 Erikas klänning är inte sådär "extrem" med volanger och puffar och allt. Menar inte att det skulle vara fult med volanger, men jag tycker att det många gånger är charmigare, och framförallt mer personligt, att hitta skönheten i det  enkla. För det vackraste sitter inte i de kläder man har på sig, eller i de färger man spacklar på sig, skönheten sitter inuti, i det där som man inte kan "klä upp" för en kväll. Och fastän inte Erika kanske själv skulle hålla med, så ser jag hennes skönhet stråla. Under dygnets alla timmar, under årets alla dagar. Om hon så skulle gå i en svart sopsäck på balen, skulle hennes värme och inneboende skönhet vara det man fastnar vid, det som SYNS! Jag tror att hon och hennes kavalje Johan kommer att vara helt fantastiska. =)


 Har idag tillbringat tid med andra syster, Ellen. Hennes tre "små" kattpojkar har idag fått offra sina "manligheter" idag. Stackarna dreglade som bara den (eller grät som ellen tyckte) när vi skulle hämta dem. Då va det inte mycket med dem! Tur att narkosen går ur kroppen hyfsat fort och att de snart är pigga igen. Jag har verkligen en alldeles alldeles underbar syster. Jag ler ända in i själen när vi gör saker ihop.


 Jag undrar hur jag kunde ha sån tur att jag fick världens absolut bästa småsyskon. Tre människor som jag älskar mer än allt annat! De utgör de största byggstenarna i mitt liv. De sätter verkligen guldkant på vardagen, bara att de finns. <3


sen blir det en pärs

men jag biter ihop

(för det är väl det man har tänder till?)

Av Ida - 29 april 2011 17:37

Grattis vännen på födelsedagen, du aldrig fick uppleva.

Saknad


 När jag blir stor vill jag vara med och förändra, jag vill göra skillnad i det som jag tycker är "fel". Jag vill vara en pusselbit i något större, jag vill hjälpa och känna att det jag gör faktiskt spelar roll - gör skillnad. För många, för någon, här och nu, i långa loppet. Jag vill bara känna att jag Gör skillnad, att jag Kan förändra och vara med i utvecklingen av livet, världen, framtiden. När jag blir stor ska jag spela roll!


  

Av Ida - 27 april 2011 14:58

 Återigen har jag fastnat i det där extreeeeemt allvarliga problemet med kläder. Skulle verkligen behöva en massa nytt då min garderbob till största delen faktiskt består av urtvättat, tjockt och mörkt. Men vart ska man få dessa pengar ifrån? Borde man inte få kläder från affärerna - gratis? Kanske som en muta, att om jag inte ska gå runt naken på stan, så behöver jag - för allas trevnad - nya kläder! GIMME!! Eller vad vet jag? Verkar ju inte riktigt vara så det funkar :P Har iofs inte testat att gå genom stan naken, men skulle gissa att jag inte ens hinner in i en affär för att erbjuda dem att ge mig kläder innan det är klippt :P Kanske är lika bra att låta bli, går hellre i mina goa, om än ganska sletna, mjukiskläder ett tag till :)


 Dock skulle jag ju behöva inskaffa något lite finare till syster ysters student, skulle även behöva ett par skor. kan visst tänka mig att leta upp en klänning, men det blir himlans mycket svårare med skor, högklackat går bort, svårt med sandaler. Kan man gå i rosa, alternativt gröna foppatofflor mån tro?


 Katterna har helt fått fnatt, nu har de tametusan bara några dagar på sig, sen är faktiskt de berömda katt-månaderna över, då måste de väl ändå sluta skrika?? Nu har de hållt på konstant i ett par dagar igen, de började så fint i februari/mars någon gång. Sen va de lite lugna och fick bara små "attacker"/"infall" av pilskhet. Men nu har de varit rull rulle igen! Antar att jag får skylla mig själv när jag inte har kastrerat dem. Men Hu! Ändå, det är helt galet jobbigt att bo i detta skrikande. Men kliar man dem vid svansen så övergår skrikandet till kurrande, iaf för stunden. Dock svårt att klia två katter samtidigt som man har massa annat att sköta. SOm att sova tillexempel. Men va fasen, jag ska inte klaga, sova får jag göra när jag blir gammal! :P


 Undrar varför jag sitter inne när det är så fint väder ute? Kanske blir det kvällsmat ute i det gröna? Vi får la se! So long trogna (eller minder trogna?) läsare! :)

Av Ida - 26 april 2011 15:33

 Ibland slås man av den där känslan av maktlöshet, av att liksom kasta sig ut efter någon för att grabba tag och mötas av motvilja, bli bortputtad. Undanskuffad och nonchalerad. Jag tror mig inte veta bäst, men jag tror mig vara övertygad om att det finns något annat än det jag möts av. Och jag tänker inte ge upp, en del kamper måste bara tas, för min skull men denna gången kanske främst för de jag älskar!


 Har även idag fått höra (igen) hur jäkla dåligt vården (inte alla, nej verkligen inte alla och inte överallt!) hanterar och bemöter människor med psykiska problem, och deras anhöriga som står helt handfallna för det som händer. I detta fallet va det en läkare inom den somatiska vården som anklagat en mamma för hennes dotters mående och beteende - skällt ut henne efter noter! Mamman hade kommit till akuten och fick för första gången "se" dotterns beteende, vilken smärta. Stiga in i akutens nästan obehagliga atmosfär, se sin dotter i ett ganska mörkt tillstånd. Till råga på detta bli utskälld av ansvarig läkare. Dottern va myndig, hade flyttat hemifrån och hade sedan länge kämpat hårt för att stänga världen ute, stänga mamman och familjen ute. Detta va första gången hon tillåtit sjukvården att kontakta någon anhörig och bemötandet hade tyvärr väldigt stor betydelse för framtiden, då mamman fick sår inuti som hela tiden skaver, sår av skuld och skam som hon inte va förtjänt av, och dottern vars redan fruktansvärda upplevelser från vården tappade ännu mer tillit till de människor som säger sig kunna hjälpa. Ja det är så man blir mörkrädd, varesig man jobbar inom psykiatrin, somatiken, eller ja, all form av arbete då man kommer i kontakt med människor borde man ha tillgång till åtminstonde LITE förmåga att kunna bemöta utan att kränka! Men tyvärr, överallt kan man stöta på dessa, givetvis finns det - som tur är - även de som är väldigt proffsiga och bra i hanterande och bemötande av andra människor. Men tyvärr är antalet, vars kommentarer och agerande snarare tryker ner människor, alldeles för stor. Jag undrar; tappar man sitt eget värde när man hamnar i den beroendeposition som man faktiskt är i när man söker sig till vården? Jag känner lite att det ibland handlar om att sparka på den som redan ligger ner. För kan man inte SE det som gör ont, då tar man upp tid. Kan man inte läsa i en bok precis hur man ska behandla just den här patienten, då är denne inte värd att ens lägga tid på. Så många människor som förlorat sitt hopp, sin tro på sveriges vård, så mycket en enda mening kan göra, förstöra! Vård, vad är det? Vad betyder det för oss alla, för var och en? Ibland känns det som ett maktspel, ibland som att spela roulette. Söker du vård vid en tidpunkt kan du få hur bra stöd och bemötande som helst, bara en halvtimme senare så kanske du hade fått träffa personal med en helt annan anda, en helt annan attityd. Och hur ska man veta innan? Om man bryter benet, om man får svininfluensan eller kanske själen värker. Vart kan man vända sig egentligen, när rädslan för förnedring och kränkningar hela tiden finns. Jag begär inga läkare, sköterskor, vårdare etc med svar på alla problem, men jag kräver faktiskt att varje människa ska bli behandlad med den värdighet och den respekt man faktiskt är värd!


 Jag kan bara tala för mig själv, och idag är jag kanske lite extra taggad. Men jag står för det jag skriver, jag står för det jag tycker. Jag menar inte att dra alla över en och samma kam, för nog har jag träffat människor inom vården som verkligen visat mig den respekt jag har som människa, som den jag är. De finns de oxå. Och de ska ha ros för deras arbete och deras engagemang, deras mänsklighet! Deras tillgång till bemötande. Både av patienter och anhöriga. Kanske kan människan någongång bli så pass utvecklad att man kan lära sig av varandra?!


 Idag har bitterheten kanske slagit sig fast lite inuti. Men jag vägrar att acceptera att människor blir behandlade som råttor eller som maskiner. Det finns inga instruktionsböcker för hur man behandlar, bemöter andra människor - jag skulle snarare villa kalla det sunt förnuft! Och det är det många som saknar!

Av Ida - 24 april 2011 15:23

 Ibland kan jag riktigt känna att det bränner i mig, hur mycket ord och meningar som liksom bubblar i mig, men som jag aldrig får ur mig. Mina händer, mina fingrar, kan inte forma det. Kan inte få det på pränt. Och det är inget av värde kanske, bara en känsla av att VILJA, vilja vara kreativ, vilja skapa. I ord, i bilder, i handlingar. Använda mig av egentligen ingenting för att skapa någonting eller ingenting av de vackra som jag vill känna av livet. Så rörigt och så svårt, men så enkelt och så självklart på samma gång. Men då kreativiteten fortfarande skumpar runt inuti mig, kanske fortfarande är under någon form av konstruktiion, så går det inte förklara mer än som en röra. En brinnande känsla av vilja, en vilja jag inte riktigt kan identifiera ännu. Men när tiden är mogen kommer viljan förhoppningsvis blomma ut, och min kreativa bubbel-känsla kanske får komma till tals med vad det nu är den vill förmedla till mig, genom mig.


 Jag snurrar runt i en längtan efter att förverkliga mina drömmar (eller Min Dröm), och under tiden lever jag lite av att se på hur andra gör. Försöker lära mig och göra om till något som passar mig, hitta en väg som för mig mot mitt mål, på mitt sätt. På så många sätt är det så spännande med framtiden, just det där att faktiskt inte veta vad som kommer hända här näst, är både fruktansvärt skrämmande och hisnande spännande. Och jag är ändå tacksam att jag vaknar varje morgon, för att få uppleva just Denna Dagen! Även om jag långt i från varje morgon hoppar ur sängen med ett leende på läpparna - hur som haver så kommer ju morgonen ALLTID för tidigt på dagen :P


 Gårdagen spenderade jag först ute i solen - bättrade på min redan mindre snygga bonnabränna - och sedan avancerade jag till "påskfirande" med mat, bus, gotte, vän med familj, skratt, gunga, sandlåda, kramar och en växande bäbis-mage! Det är spännande att få vara en liten del av barnens liv, att finnas där och att få uppleva hur de växer, hur de utvecklas. Lilla Fröken har lärt sig säga Ida och går och ropar efter mig, och jag kommer gärna. Inser att mitt inte alltid lika hållbara tålamod är helt oändligt när det gäller barn. De ger så mycket, de Är så mycket, och jag lägtar till det en dag kanske kan bli min tur, då det kanske kan vara jag som föder ett liv till världen. Det finns tid för Mirakel....


 Vädret är för övrigt underbart, och idag har jag ätit glass med någon dumlesås. Måste säga att flurry är helt klart bättre, men det gick ner detta oxå. Tröttheten kryper sig på och utmanar den inneboende rastlösheten. Men kan man annat än le när naturen åter slår ut, blir grön och lever? Jag Lever!

Av Ida - 21 april 2011 15:03

 Tänk va tiden går, för ett par år sedan sprang vi runt hemma och lekte, busade, skrek och slogs i sann syskon-kärleks-anda, NU, helt plötsligt har de växt upp. Ola bor i Stockholm med söta tjejen, har redan flera års jobberfarenheter och kommit in på högskolan till hösten. Ellen har precis fixat sin utbildning och har fast tjänst där hon faktiskt jobbat i hela fyra år nu. Och Erika, LILLA damen tar studenten nu i sommar! Va hände? När blev ni så stora?? Helt galet! Men det är ju ändå ett faktum, för mig kommer ni alltid att vara mina SMÅsyskon ;) hihi.

 Jag tror ändå att jag är världens absolut stoltaste storasyster <3


 Kände bara att jag behövde tillägna ett litet inlägg till mina underbara syskon, ibland är jag alldeles för dålig på att visa hur mkt de betyder.

Jag älskar Er!

Av Ida - 20 april 2011 14:35

 Dagar som dessa, när solen skiner och man bara vill springa ute hela dagarna, jag vill ha ett land att påta i, en gräsmatta att klippa, ett hus att måla, en cykel att cykla på, en liten att jaga, en kärlek att laga mat åt, mördarsniglar och andra kryp att svära åt. Dagar som dessa lever jag lite inuti hela tiden, kanske lite mer än vanligt? När solen tittar förbi de gråa molnen, när det värmer på huden och jag har fått årets första bonna-bränna, när det glittrar i ögonen och träden snart är gröna. Då känner man drömmarna lite tydligare, eller är det bara jag? Ljuset utomhus liksom lyser upp, även inuti. Om så bara i små stunder så är de små stunderna mer än inga stunder alls. Och jag blir varm av att veta att det finns faktiskt de drömmar som slår in, drömmar kan bli verklighet. Och jag lever på det!


 Funderar över saker som händer runt omkring mig, på de val man som människa ibland måste göra. På hur olika vi alla är, men samtidigt bär vi på så många likheter, olika erfarenheter som faktiskt i viss mån är liknande. På hur mycket olika uppfattningar vi har, vilka olika förmågor att tolka omvärlden vi bär med oss. Minnen som påverkar, händelser som alltid kommer att finnas med oss, i vilken grad vi tillåter oss att styras av dåtiden och i vilken mån vi tillåter oss själv att leva Våra Egna Liv. På hur mycket tid vi lägger på att oroa oss över det som inte är, över det vi inte vet, över det som inte finns. Jag undrar hur våra liv skulle sett ut, om vi lagt energin på att faktiskt LEVA ist? Och vad skulle ja fundera över om ja inte la tid på dessa ganska diffusa tankarna??

 Är det nu ja ska sluta tänka?


 Och visst är det ändå konstigt hur svårt det är att släppa det man har, konstruktigt, destruktivt, logiskt, ologiskt, tramsigt, viktigt, tråkigt, roligt, allt! Så lätt det är att fastna i någonting, bygga upp en mer eller mindre pålitlig trygghet runt, för att sedan inse hur svårt det är att lära om. Bryta det som man lärt in. Man inser dock att det man lär sig en gång, kanske inte alls funkar på samma sätt ett par år senare. Man måste lära om, även om det är en "bra" sak man har. För man utvecklas, förändras, hela tiden. Ingen dag är den andra lik, hur duktiga vi än är på att planera, schemalägga och försöka förutse - allt kan hända, ingen vet vad morgondagen har att erbjuda.

 Jag kör in mig på ett spår, för att jag tror att det är där jag ska vara, jag tror att det är spåret för mig. Och det är det förmodligen, då jag väljer det så är det nog enda vägen DÄR och DÅ! Men idag kanske ja måste välja ett annat spår, ett som är mer Jag. Svårt att förklara. Svårt att växla. Svårt att förstå. Det bara är. Kan tycka att även om det är tur att man inte vet allt, även om det är en himla tur att inte allas liv ser lika dana ut, alla dagar inte bara sker på bara rutin, så kan jag tycka ibland att det hade varit skönt om det funnits åtminstonde en liten liten bok, om hur man ska leva, hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska bete sig för att göra det som är Rätt! En liten livsguide som man kunde slå i, där det kunde stå, svart på vitt, att såhär ska du bete dig i denna situationen. Säger någon si så ska du tolka det såhär, gör någon så så betyder det detta. Visst hade det varit smidigt? Visst hade det på ett sätt underlättat något extremt?!

 Men så tänker jag samtidigt, att som den rastlösa människa man är, hur länge skulle man stå ut med det? Hur länge skulle jag klara av att gå som i en redan stöpt form? Vara precis som alla andra? Snacka om understimulans! Alla går som zombies, alla är PRECIS likadana. Vad skulle utmaningen i det vara? Visst finns det ändå en tjusning i utmaningara, trots att de är svåra och ibland riktigt jäkla olidliga, hur skulle man klara sig utan dem?


 Ja det snurrar på här, som vanligt, utan att finnas några svar eller några lösningar. Det är bara tankar i ett ganska rörigt tanke-kontor.

 Ett kontor, borde det inte ha öppetider då? ta ledigt efter 17.00? Kanske är det så man ska göra, vara tillgändlig för andra och sig själv mellan 8.00-17.00 Drop in varannan onsdag, eller i mån av tid? resten av dagen och givetvis helgerna är jag på semester, välkommen åter...


men allt är bara ord

lite huller om buller

men man får lära sig

att hantera även ett kaos

Skapa flashcards