Idag är det då den romantiska reklamatiserade affärsmarknadens käleks-försäljning? Nej, jag har ingen aning om ens hälften av de orden existerar, och nej, det kanske inte ens är förståerligt. Men ändå :P Vad jag menar är att denna dagen är en sån där dag som affärer håvar in massor av pengar på, bara för att någon har bestämt att det ska stå "alla hjärtans dag" i våra almernackor. Varför? Jul finns ju någon form av förklaring till varför man firar - varesig man tror på det eller inte - finns det någon historisk förklaring till Alla hjärtans dag oxå? Kanelbullensdag då? Är det någon biblisk, kanske hednisk, tradition? Det finns så många dagar som ska firas nu, bläddrar man igenom kalendern så finns där flera "högtider" som jag aldrig hört talas om. Helt galet. Undrar ju då vem som vinner mest på det. Min åsikt är ju att det är affärer som vinner, för visst, högtiderna kanske har någon fin tanke att visa lite extra för de man älskar att de är värdefulla, MEN! Behöver vi ha en speciell dag för det? De jag älskar, de som betyder något för mig, de gör det alla dagar, året om. Jag hoppas att de märker det hela tiden! Tänk alla som går där och väntar hela denna dagen, bara för att få uppskattning. Finns säkert de som mäter sitt värde i hur många "hjärtan" de får i dag. Så om jag inte får något hjärta, älskar ingen mig då?

 Jag tror att jag skulle behöva en förklaring, en översättning på denna dagen!

Vad gäller hjärtan i övrigt är det en väldigt komplicerad manick, läste om dess detaljer och viktiga funktioner nyligen i Biologi-kursen (på bara några veckor har massa information lämnat mitt huvud. Hur är hjärnan och minnet funtat? Tur ja inte planerar att bli hjärtkirurg!), att människo-kroppen ens fungerar är ju helt otroligt, man inbillar sig så lätt att hela prosessen i kroppen, som får en att fungera, "bara är", det ska funka helt enkelt. När man väl tar sig lite lite tid att fundera så inser man ju hur skör man faktiskt är som människa. Hjärtat och kroppen i sig är väldigt starka, absolut. Men det är som ett helt maskineri, och det funkar inte att en mutter lossnar eller att en liten plugg är lös. Detta är ett kretslopp helt beroende av att allt funkar. Med tanke på det arbetet som sker, får man kanske vara glad över att man bara har ett hjärta, tänk om man skulle ha ett helt gäng hjärtan som skulle pumpa på inom en. Stressande! Så, idag ger jag själva Hjärtat ett HURA ist. Jag behöver inte bevisa för någon, även om jag många gånger är väldigt dålig på att visa det, att jag älskar dem. Istället, eftersom att jag blivit lite "skadad" av allt pluggande ;), ger jag hjärtat, kroppen och livet en extra tanke idag. Jag Slår Ett Slag (ha-ha!) för mitt, erat och alla andras helt otroliga hjärtan!

 Dagens stora fundering; Vad vill jag bli när jag bli stor??

och jag drömmer vidaer

som jag alltid gjort

en dag i taget och jag Vet

Att INGENTING ÄR OMÖJLIGT!

älska mig för den jag är!

JAG VILL SÅ MYCKET! JAG SKA SÅ MYCKET!

men det va fasen va allt ska ta tid

tålamod är inte min starka sida!

Det bor en saknad inuti,
som endast Du kan släppa fri.
Nu ska ja bara finna dig om det ska bli,
du och jag och så ett vi..
(I brist på annat;flumpoesi)

 Mera sol efterlyses;

Vi går helt klart mot ljusare tider! =)

 Det är inte varje dag, men nog händer det ganska ofta. Jag faller in i något tankemönster som egentligen inte är annat än okonstruktivt. och jag ifrågasätter hurvida jag faktiskt går framåt eller står och trampar på samma ställe. Men så ser jag tillbaka över de åren som gått och saker har minst sagt hänt, JAG har tagit MIG över både det ena och andra hindret. Nu har jag bara resten kvar och jag vet att jag kan! Jag måste bara tillåta mig själv att ta den tid jag behöver! Men hur lätt är det när man är otålig som ett litet barn på julafton?

 Snart ska jag ta mig en liten fika, i eftermiddag planerar jag att vara lite social, vid 17 tiden blir det tacos, det va evigheter sedan jag åt. Mycket mycket gott. Det blir nog en trevlig kväll. Och natten hade jag tänkt spendera i min alldeles egna säng, fast får ju fajtas om plats med 2 kelsjuka katter, men det gör mig ingenting!! I morgon är en ny dag, en ny vecka, planeringsmöte och kanske leder det till något nytt, en ny början av ett nytt kapitel. Ett avslut på något jag inte kunnat avsluta tidigare, en start på något som i längden bara kan bli bra!? Jag håller tummar och tår. Vet att det kommer krävas mycket av både mig och de omkring mig, men jag är beredd att satsa. Och jag vet många som är villiga att stötta. Som "T" så fint sa; "Ida du vet väl att Drakar Lyfter I Motvind". Och jag är kanske på väg att lyfta nu, som den drake jag tydligen är :P

 Och jag har en dröm...

 Kan fortfarande förundras över tankens kraft, över känslans makt. Hur man kan tillåta sig själv att styras så extremt utav någonting än den egna viljan? Det spelar ingen roll att jag lusläser psykologi och biologi böckerna, jag kan inte förstå fenomenet; Människan! Skulle bra gärna vilja veta vad vår skapare tänkte på när han skapade oss. Det är då ett mysterium, om något.

 Det har varit en ganska turbulent början på det nya året, men jag håller mig stående, balansen är svår och väldigt krävande på många sätt - ja ni vet hur det kan vara att leva ibland, men jag står ännu. Om inte med huvudet högt ännu, så med mina egna ben iaf. Allt kan inte komma på en gång, även om det är precis det man vill. Vakna upp till en dag då allting känns helt självklart. Då frågetecken går att räta ut och alla "MEN" suddas ut. Jag vill vakna till min egen och andras acceptans i morgon. Vill vakna i min egna säng med en känsla av ro och lugn, en inbyggd trygghet i varje andetag. Andas helt obehindrat. Ja, jag vill helt enkelt vakna i morgon! Vakna med Liv i hela mig. Det som för ett par år sedan kanske inte spelade någon roll, de små halmstråna i vardagen, är helt plötsligt det allra finaste. Det som läggs mest tanke och kärlek vid. Det är skönt att veta att man faktiskt utvecklas hela tiden, blir klokare och gör även de aktiva valen konstruktiva. Älst är kanske inte visast, men nog lär man sig hela tiden. Oberoende av ålder, personlighet, yrke, status. Man blir nog aldrig full-lärd.

 Mamma

 jag längtar hem

 Det nya året har börjat, om den första veckan ska sammanfattas med ett par ord blir det nog; Känslostormar, framsteg, bakslag, styrka, tvivel, hopp, ord och kärlek. Det är så mycket som händer hela tiden och jag kan inte ens försöka att återberätta det. SÅ det blir inte mer uttömmande än såhär.

 Jag har kommit igång med pluggandet lite smått igen efter att ha fått skjuta på Biologin en månad, men nu är tanken att jag ska klara av den här i Januari, samt börja läsa Naturkunskap. Behöver poängen för att kunna söka vidare senare någon gång i livet. Motivationen och fokusen är det väl lite sådär med, koncentrationen pendlar extremt, men ibland måste man bestämma sig för att verkligen ge det en chans. Annars kan man inte avfärda det som något man inte klarar av. Så mina vänner, jag är fortfarande en pluggande människa. Letar efter en träningsform som passar mig oxå, behöver komma igång med lite träning. Gymmet är inget jag tycker är så kul, egentligen. Helst hade jag velat spela fotboll, även om jag tappat mkt av det som jag en gång hade i mig, det jag kunde, så är fotbollen fortfarande det som står mig närmst om hjärtat. Men det är svårt att hitta ett lag där man kan passa in, där man kan spela för att det är kul och inte anses vara dum i huvudet för att man inte tar allt på liv och död. Jag letar vidare, kanske hittar jag något som passar mig till slut :)

 Lyssnar en del på Håkan Hellström nu för tiden, försöker lyssna in mig på hans nya skiva, fick tips om den. Speciellt låten "Du är snart där", som ska funka som en motpool till en helt annan låt som brukar kunna förklara min vardag; "Det blir alltid värre framåt natten...". Jag försöker vända på tankar och levendet, då kan småsaker som en låttext kanske göra skillnad. Ord har ju trots allt alltid fasinerat (hur fasen stavas det?) mig.

 Det har kommit upp så mycket gammalt i skallen på mig nu, mitt i allt kämpande för att leva här och nu, kunna drömma om framtiden men inte vara där ännu liksom, så kommer minnen och knackar på. Eller nej, BONKAR på! Jag vill inte släppa in dem, men de går inte att mota bort. Jag antar att det är som med livet i sig, en bergochdal-bana, så jag försöker hålla fast mig i säkerhetsbältet och bara åka med. Vad mer kan jag göra? Andas in, andas ut. Det är väl det som kallas liv!?

 Jag är trots allt lyckligt lottad, med vänner och familj som betyder hur mycket som helst för mig! Utan dem vore jag så fattig!

Varm oboy med grädde på askelyckan,

en klar favorit med det bästa sällskapet!

 Snart kan man inte skriva 2010 längre, vi går in i ett nytt årtionde. Och när man tänker på det så, så känns det som att man faktiskt inte riktigt hänger med. Om ett par månader blir jag 27 år, 26 låter inte så mycket, men 27 känns redan betdligt mycket äldre. Bara 3 år kvar till 30 och helt plötsligt känner jag av en antydan till "ålderskris"? Har aldrig direkt reflekterat över min ålder, det finns gånger då jag faktiskt till och med fått stanna upp, ta några sekunder på mig att tänka efter, Hur gammal är jag egentligen? Men sen, vad då? 30 är ju ingen ålder, jag har så många år kvar att leva. Kanske har jag levt 1/3 del av mitt liv nu. Vilket betyder att jag har 2/3 delar kvar. Tankarna av misslyckanden och värdelöshet letar sig in under huden, ifrågasätter mig själv; Vad har jag egentligen åstakommit? Känslan är svår att ta bort, den måste jag mera LÄRA mig att hantera, att reglera och inte styras av. Men kollar jag bakåt i tiden så är det inte bara misslyckanden. Jag har faktiskt klarat en hel del, och vem bedömmer, bestämmer, vad som är ett lyckande, eltt misslyckande? Jag tror att det är Jag som är min egen hårdaste dommare! Som barn ska man börja lära sig vad som är rätt och fel, man lär för varje dag man lever. Det som en gång etsats in i ens hjärna, speglat ens beteende är dock svårt att ändra på. Svårt men inte omöjligt. Lite som att börja om på nytt, lära om från början. Men som ett litet barn som ska lära sig gå, får man resa sig upp igen om fortsätta kämpa på även när man faller. Aldrig ge upp, fortsätta vara envis, till slut är man så pass stabil att man kan stå utan att hålla i något. Då får man sakta sakta lära sig att gå, ett steg i taget i sin egen takt. Bäst va det är så klarar man det, utan att tänka på det så gör man det per automatik. Springer runt och leker med alla andra, hör till, spelar roll, har en plats, en mening.

och snart springer jag oxå...

 Idag ligger rimfrosten så vacker utanför fönstret. Träden ser ut som hämtat ur ett vykort och jag är så tacksam ändå att jag bor i ett land som faktiskt har fyra årstider. Jag är så glad över att få vara med och se hur naturen skiftar, Vår - Sommar - Höst - Vinter. Även om man (jag!) gärna klagar på vädret, så har faktiskt varje årstid sin tjusning. Naturen är verkligen ett konstverk, ett underverk!

 Jag är tacksam över de jag älskar, de som finns runtomkring mig, de jag bryr mig om och de som bryr sig om mig - på riktigt. Jag är tacksam över de som orkar stå kvar fastän det stundtals är väldigt blåsigt runt mig, de som inte släpper taget ens de stunder då jag stretar emot. Jag är tacksam för de som inte tröttnar, de som inte ger upp, de som tror på mig och på min vilja till en förändring, viljan att leva ett värdigt liv. Tacksam för de som låter mig vara Ida, och inte hela tiden vill att jag ska vara någon annan. De som ser längre än vad som står på ett papper, eller vad som syns på min kropp. De som ser MIG! De sägs ju att de bästa vänner är de som vet allt om dig, och ändå väljer att stanna kvar (eller va det inte så?). Och jag vet, att det finns människor i min närhet som är Mina vänner, på riktigt. Som accepterar Mig! Och jag är dem evigt tacksam, utan de människor som kommit att betyda något i mitt liv, de som hållt mitt huvud ovanför ytan, hade ja aldrig tagit stegen hit. Denna dagen hade inte sett ut såhär, utan dem, utan Er! (jag tror att ni vet vilka ni är!)

Det svåraste är att acceptera

kanske till och med tycka om

sig själv

 I morgon är det självaste julafton, och nu har jag verkligen gått med den inre stressen över det så länge att jag är på bristningsgränsen, och varför? Vad är meningen med att stressa sönder sig? JULEN KOMMER ÄNDÅ! Och i övermorgon är julafton över, en dag, och all denna julångest. Det borde ändå vara lag på att de som inte vill fira jul ska inte behöva göra det. Vi har väl ändå en egen fri vilja? Men är det inte så att många säger "man får ställa upp för sina närmaste". Men ställer man verkligen upp? Gör man något bra, för någon, när man tvingar sig själv att göra ngt man inte vill? Med påklistrat leende och hela tiden rädslan över att det där värsta (fan som man redan liksom sett uppmålad på väggen) ska komma, ska hända, ska bli?! Jag kan förstå om man vill fira för barnens skull, det kan vara kul med tomtar och paket för dem. Men allt annat? och allt julande de håller på med i affärerna sen LÅNGT innan december ens börjat? Vilka vinner på det, i längden? De stressade föräldrarna, barnen som överöses med paket som de tillslut inte ens har tid att leka med, de rädda, de ensamma, de utstätta, de rika, de fattiga, de utan vänner, utan familj? Eller har det mest blivit en affärsvinning? Kraven man känner från andra, och framförallt från sig själv, är så tärande. Och jag hade inte tänkt fira i år. Jag har inte haft varken ork, tid eller råd att motivera mig, förbereda mig, fixa de saker jag velat fixa. Utan jag har blivit så fel, igen, jag åker hem till mamma och syskonen ett par timmar, jag har köpt saker som egentligen bara är till för att... Paket som är inslagna med blommigt papper då mitt julpapper va slut. Och jag känner det som en miss från min sida, det skulle blivit på ett annat sätt i år. Jag skulle hanterat denna högtid på ett annat sätt. Men nu blir det som det blir... EN ENDA DAG!!! och sen är det över.

 Snön vräker ner utanför fönstret. Det är en vit vinter vi fått, det blir en vit jul. Det är vackert när solen vågar sig fram, eller när kvällarna är klara och månen lyser upp hela staden. Det är mysigt att vara ute när kylan biter i kinderna. Kylan känns frisk.

 Drömmarna känns så långt borta, men de finns där. Jag vet att de inte är omöjliga att uppfylla, även om jag har en väldigt lång väg kvar innan jag når dem. Men jag ska dit. Jag ska fram. Ni ska få se!!!